Idrott och träning bidrar för dom flesta med mycket positivt i ens liv. Både fysiskt för hälsan men också mentalt. Det finns få saker som gör en så avslappnad  som att känna sig i bra form och ha genomfört ett bra träningspass. En stark kropp håller huvudet starkt också…ibland. För tyvärr kan ju idrott i sig bidra med mentala problem såsom överträning, stress, ätstörningar, ångest och oro. Sen är det ju faktiskt så att bara för att man tränar så pausas inte resten av ens liv och bekymmer. Många upplever perioder i livet med ångest, oro eller depression och vissa drabbas värre än andra. På senare tid har mental problem inom idrotten lyfts på många plan och även av idrottare själva, ex Jenny Rissveds, Nils Van der Poel och Simone Biles. Så idrott och träning kan vara en orsak till mental sjukdom men kan det också vara en lösning?

Detta har svenska forskare kollat på i studien Effects of exercise on symptoms of anxiety in primary care patients från 2022. Man har i denna studien testat fysisk aktivitet som en behandlingsmetod på människor som lider av ångest och depression. 

Den vanligaste behandlingen för ångest är i dagsläget kognitiv beteendeterapi, KBT. Det finns även behandling med psykofarmaka, dvs medicinsk behandling. Trots detta är behandling av ångest och depression svårt. Detta beror delvis på icke samarbetsvilliga patienter, sidoeffekter av medicinering och att patienter inte följer planen för medicinering. Detta tillsammans med långa vårdköer vilket kan förvärra sjukdomsförloppet gör att alternativa behandlingsmetoder måste tas fram för att användas tillsammans med nuvarande behandlingsformer. Att hitta en behandling som går att individualisera, icke stigmatiserande, låg på sidoeffekter och lätt att applicera bör därför prioriteras.   

En sådan behandlingsform är fysisk aktivitet. Det finns empiriskt stöd för regelbunden, planerad fysisk aktivitet går att använda som behandlingsform mot depression. Det finns också forskning som visar att fysisk aktivitet kan minska och förebygga depression. Angående ångest är forskningen mer osäker och tvetydig. Forskningen på olika former av fysisk aktivitet och typ av intensitet är också ganska gles. Så studier som tittar närmare på effektiva träningsprotokoll för att behandla patienter med depression och ångest behövs. 

Syftet med studien var att undersöka effekten av två träningsprogram ett medel/högintensivt och ett lågintensivt på patienter i vården som är diagnostiserad med ångeststörningar. Ett sekundärt mål var att undersöka utvecklingen på depressionssymtom. Ytterligare ett sekundärt mål var att undersöka effekten av förbättra fysisk status på ångestsymtom.  

Metod

Totalt valde 286 patienter i åldrarna 18-65 år, alla var diagnostiserade med ångestsyndrom att delta. Individer med pågående psykoterapi eller som tränade mer än en gång i veckan var exluderade, vilket gav 223 deltagare. Deltagarna delades upp i 3 grupper. Grupp 1 fick under en 12 veckorsperiod träna lågintensivt 3 ggr per vecka. Grupp 2 fick under 12 veckor träna medel till högintensivt 3 ggr per vecka. Tillsist hade man en kontrollgrupp som tillsammans med en fysioterpeuft fick träna en gång per vecka. Deltagarna avrådes från att träna utöver det tilldelade schemat. Träningen dom fick utföra var var både konditionsträning och styrketräning men i olika intensitet beroende på grupp. Puls och BORG-skala användes för att kontrollera detta. Träningen utfördes i form av cirkelträning med både kondition och styrkeövningar blandat.   

Innan studien började testades vo2max och muskelstyrka med standardiserad testprotokoll. Resultatet av dessa tester visade att deltagarna var betydligt sämre kondition än normalsvensken. BMI indikerade en majoritet av övervikt. Alkoholintaget var också högre än det nationella snittet. Hälften av deltagarna hade levt med ångestsyndrom i mer än 10 år. 

För att mäta resultat av studien användes Beck anxiety inventory, (BAI) en självskattad skala för att mäta ångestsymtom. Skalan ge poäng som sedan används för att bedöma nivån. Skalan är indelad i 0-15 milda symtom, 16-25 måttliga symtom och 26-63 allvarliga symtom. Snittet för de flesta deltagarna innan studien började låg på 23,8-25p, måttliga till allvarliga symtom. För att mäta depression använde man MADRS-S. 

Resultat

I båda testgrupperna såg man en minskning i ångest efter genomfört träningsprogram jämfört med kontrollgruppen. Dock minskade BAI talen för alla tre grupper. I snitt minskade grupp 1 & 2 5p mer än kontrollgruppen. Vi uppföljning efter studien var en majoritet av grupp 1 & 2 nere på milda ångestnivåer. Efter analys av datan kunde man också se en intensitetstrend där högre intensitet verkade ge marginelt bättre reslutat för minskade symtom av ångest.

Båda träningsgrupperna visade också minskad nivå av depression jämfört med kontrollgruppen. Vid tester efter interventionen såg man att Vo2max har ökat med 1.84 ml/kg*min i kontrollgruppen; 2.09 ml/kg*min i låg intensitetsgruppen och 3.2 ml/kg*min i medel/högintesiva gruppen, dock ej signifikant. På styrkedelen såg man en signifikant säkerställd ökning för grupp 1 & 2 jämfört med kontrollgruppen. Dock korrelerade inte dessa förändringar med förändringar i ångest eller depressionssymtom. 

Diskussion 

Studien pekar på att fysisk aktivitet för att minska symtom fungerar och att en viss intensitetstrend mot högre intensitet kan finnas. En förklaring till att både grupp 1 & 2 fick en liknande förbättringskurva kan vara att deltagarna hade långvariga problem med ångestsyndrom och hade låga fysiska utgångsvärden, så även ett lågintensivt men regelbundet träningsprotokoll ger bra respons och adaption. En fortsatt intervention kanske hade behövt skruva upp intensitet eller volym för att se ihållande resultat. Forskarna hypotiserade att man skulle kunna se en korrelation mellan Vo2max och symtom på ångest. Detta upptäcktes inte vilket gör att  ökning av Vo2max inte fungerar som en prediktor för ångestminskning. Liknande resultat har sett både i denna studien och tidigare på styrkeökning. Alltså verkar det inte vara enbart dessa prestationerförbättringar som förklarar varför fysisk aktivitet är bra för den mentala hälsan. Svaret på det kan ligga i den social kontakt deltagarna fick i samband med träningen eller regelbundenheten i vardagen träningstillfällen gav då många av deltagarna var sjukskrivna. En annan teori för att förklara detta kan var neurobiologisk. Dvs träningen ger stimulans som kan motverka ångest och stärker vårt neurologiska försvar mot mental ohälsa. 

Slutsats  

Tolv veckors träningsprogram är effektivt för att minska symtom på ångest och depression hos patienter med dessa diagnoser. Dessa fynd visar på att fysisk aktivitet är ett effektivt behandlingsverktyg och bör användas mer. För oss som konditionsidrottare väcks dock frågor om man redan tränar regelbundet är svart då mer träning eller annorlunda träning eller måste redan aktiva personer söka behandling på annat sätt. Slutsatsen att träning regelbundet är bra för oss kan vi i alla fall göra. Men fler studier som är mer specificerad på redan tränande personer och idrottare hade varit intressant. Även om vi drabbas mindre av mental ohälsa så är vi inte immuna.