Välj en sida

Simon och en legohög

Bäst blir det om vi backar lite snabbt till mitten av 1986 då jag föddes (1 månad för tidigt). Min mamma åkte in till sjukhuset ett flertal gånger under graviditeten för att kolla så allt var okej med mig där inne. Jag var så lugn så och varken sparkade eller gjorde det något väsen av mig. De kommande åren under min uppväxt var det samma historia. Så länge jag fick något att pilla med så kunde jag sitta där mer eller mindre i en dag. Det där med blöjor var en höjdare – inga toabesök kunde bryta mitt fokus.

Man måste älska modet med storleken på brillorna.

Envishet och löpning

Runt 16-17 års ålder började jag med löpning. Detta efter att ha försökt mig på de andra klassiska friidrottsgrenarna: 100m, höjd och kast. Inget av de tidigare nämnda disciplinerna var något jag direkt hade fallenhet för. Min styrka var envishet och kontinuitet. Så det föll sig naturligt att rikta fokuset mot löpningen. Snabbaste loppet jag gjort på löparbana är 17min och 29 sekunder över 5km. Långtifrån blixtrande snabbt men helt ok som motionär. 
 
Envis ja, omänsklig, nej. Ibland går det bara inte hela vägen. Jag hade ambitioner att springa 24h i december 2015 på en varvbana över 239m. En ”skamgräns” sattes upp på 16mil och jag kände tidigt efter drygt 6mil att det inte skulle gå vägen. Blåsorna var för stora för tidigt och kroppen värkte av det oväntat hårda underlaget. Jag valde att kliva av och ta med mig lärdomen. Målet var aldrig att springa 24h, det var att ta sig minst 16mil över 24h. Mål är något jag arbetar efter slaviskt efter och jag mår inte det minsta dåligt om jag misslyckas. Det är verkligen vägen till målet som räknas oavsett hur klyschigt det verkar. 

2007 var jag ett par månader i Kenya för att träna med duktiga idrottare. Ett minne för livet som varken jag eller mig mage kommer glömma. Det här med majs är deras grej. Protein…not so much.

Halmstad Universitet, Biomedicin och mer träning

Intresset kring  idrottsprestation drog mig till Halmstad 2009 för att plugga Biomedicin- inriktning fysisk träning. Där bodde jag och mina närmaste vänner mer eller mindre på campus när vi inte befann oss i gymmet. Jag spenderade säkert 15h/vecka i gymmet och jag skaffade vänner för livet som var lika nördiga som jag själv. Bortsett från lite titlar, inklusive själva examen, har jag främst fått förmågan att kunna filtrera i det informationsflöde som hela tiden kommer upp inom träning och nutrition. Det är utan tvekan det absolut mest värdefulla från hela utbildningen, för ny forskning, och framförallt bättre metoder kommer hela tiden. Det jag spekulerar kring idag är kanske ett faktum om fem år, vilket kommer ge nya frågor. Det är verkligen hela poängen och en stor del av spänningen.

Från medeldistanslöpare till styrkelyftare…till ultralöpare

Halmstad innebar mer än bara studier. Min tidigare medeldistanslöpning fick ge vika för styrkelyft och bodybuilding. Jag gick från kontrollerade 36min på milen till krigande 56min vägande närmare 100kg istället för 71-72kg.

Jag bestämde mig för att ge gymmet en chans och om jag hade fallenhet för det. Umgänget och miljön kunde inte vara bättre.

Efter ett lite olyckligt handledsbrott tränade jag på att köra knäböj utan händer. Ironiskt nog hjälpte det mig att få till en mjukare rörelsebana vilket kom att hjälpa mig senare.

Jag lyckades mer eller mindre med personbästa i alla övningar varje vecka i över 1 år vilket resulterade i:

  • Marklyft 200kg
  • Knäböj 155kg
  • Bänkpress 129kg
  • Chins 150kg (95kg+55kg hängandes runt midjan)

Lite kul bilder från min fysiska utveckling

Året var 2007 och jag befann mig i Kenya. Vägde in på ca 69-70 pannor och sprang kanon när magen höll för kosten.

Denna bild är från vintern 2011 efter att jag ”vunnit” resan att först ta mig över 100kg. Mina konkurrenter var Tommy och den totala avsaknad av hunger.

Denna bilden är några veckor innan jag tävlade i bodybuilding, våren 2012.

Här är jag idag, 2015. Vis, seg och awesome

Vart är jag på väg idrottsmässigt?

Jag lever för mina mål och har både korta och långa där datumen är spikade. T.ex. så ska jag springa Spartathlon inom 10 år och också genomföra en Ironman på en hyfsad tid runt sub 10h år 2017. De är inga mål jag rycker på axlarna för, de kommer kräva sin tid och engagemang.

Mina mål i Prestera Mera och Umara

Umara och Prestera Mera är det jag verkligen går igång på. Varför jag och Tommy startade just Prestera Mera kan du läsa här. En stor del av min tid läggs på att lära ut och vara just tränare och bollplank för de jag hjälper, där bland annat Andreas Lindén och Fredrik Bäckson ingår. De tvingar mig till att hela tiden vara uppdaterad kring varför jag resonerar som jag gör. Jag kommer nog alltid vara personlig tränare då den inre tillfredsställelsen att hjälpa någon är grym.

”Men om du nu brinner för träning och prestation, varför är du inte bara tränare?”

Enkelt sagt så känner jag mig inte nöjd med det. Jag vill nå fler människor, varvid en blogg, podcast och videoblogg är awesome! Jag behåller kunskapen och coachingen genom att träna idrottare personligt, och får samtidigt tillfredsställelsen av att nå fler människor samtidigt.

Screw it let´s do it!

På samma sätt så ”startades” Umara långt tidigare, genom att jag blandade sportdryckerna manuellt i köket till mina adepter då sportdryckerna på marknaden inte hade optimal sammansättning. Det var egentligen idrottarna jag hjälpte med sammansättningen och upplägget som gjorde att vi bestämde oss för att dra igång Umara. Hur svårt kan det vara?

3 Saker ni inte visste om Simon

  1. Innehar lidingöloppets sämsta tid med en målgång på strax under 6h över 3 mil.
  2. Allergisk mot sötpotatis
  3. Åt inte majs på 5 år efter Kenya

Umara + Prestera Mera = Awesome


Tack till dig.
 Umara är den sponsor som gör det möjligt för oss att driva Prestera Mera och därigenom hjälpa dig.

Gillar du Prestera Mera så berätta det för oss i en kommentar eller lämna en recension på iTunes. Besök gärna också Umara och testa deras produkter. Det hjälper oss att hjälpa dig.

Vem är Simon

av Tommy & Simon Tid att läsa 15 min
2